Screw blogspot

http://folkilsken.wordpress.com/

(Sen skall jag skärpa mig – lovar.)

Blogspot suger

Fan. Jag har vetat detta sedan ungefär två dagar efter att jag startade min blogg här på blogspot: denna server suger.

Jag har inte varit nöjd med mycket alls här. Man kan inte fiffla runt med inställningar så mycket som jag skulle önska, och bloggverktyget sabbar inlägg (ändrar om i radavstånd, flyttar bilder, kodar om och har sig...). Dessutom ser min blogg ut som total skit.

Jag flyttade från Metro eftersom den bloggen strulade som tusan. Sedan flyttade jag från WordPress helt enkelt eftersom jag ville prova något nytt. Och nu funderar jag på att lämna blogspot eftersom... tja, jag helt enkelt inte är nöjd.

Tur att jag knappt bryr mig om sidvisningar längre, för sånt här måste ju vara ganska irriterande för andra (även om det inte är någon större ansträngning att ta bort en blogg från sina bokmärken och lägga till en annan).

Hursomhaver. Någon som kan rekommendera en bra server?

Din åsikt

Det händer emellanåt att jag deltager i - eller hör - någon variation av följande lilla samtal:

Person 1: Titanic är världens bästa film.

Person 2: Det där är faktiskt bara DIN åsikt!

Person 2 är naturligtvis en idiot. Finns det verkligen någon som inte har förstått att människor i vardagstal 1) använder överdrifter och 2) ger sken av att komma med absoluta påståenden när de mycket väl vet att det de säger är subjektivt?

Överdrifterna behöver jag nog inte kommentera så värst mycket. Jag säger dagligen att en viss film är "den roligaste någonsin" eller att "jag just var med om det mest sinnessjuka som någonting hänt." Sådant snack hör dock till talspråket - vi överdriver hela tiden. Inte mer med det.

Subjektiviteten är dock det jag verkligen hänger upp mig på. Om jag säger att "Titanic är världens bästa film" (ett påstående jag för övrigt inte håller med om), så menar jag naturligtvis att den är det i MITT tycke. Och gissa vad? Jag utgår från att samtalspartnern förstår att jag förstår att jag ger uttryck för en subjektiv åsikt.

Likväl finns det människor som tror de är skitsmarta när de kontrar med: "Det där är faktiskt bara DIN åsikt." Som om jag verkligen skulle få mig en tankeställare här: Va? Är... är inte min åsikt detsamma som allmän lag? Ligger inte sista ordet hos mig vad det gäller filmkvalitet? Sketansirriterande.

Och folk säger förresten bara att "det är din åsikt!" när de inte håller med. Om de skulle hålla med så säger de alltid "ja, verkligen" istället. Tydligen är subjektivitet bara någonting som bör tas upp när den ligger hos andra.

Just därför kan jag irritera mig som tusan över människor som kritiserar (t.ex.) filmkritiker för att dessas åsikter är "fel". Jag hänger på imdb.com hela tiden, och tro mig - dessa människor finns i överflöd. De tycker till exempel att min favoritfilmkritiker Roger Ebert inte skall få recensera filmer - helt enkelt eftersom han inte tycker som de.

Jag håller inte alltid med Ebert. Men han skriver bra, och han resonerar extremt väl. Och DÄRFÖR tycker jag han är den bäste på det han gör.

That said, låt mig bara avsluta med att säga att Twilight är en tjurtestikel full av bajs och att Robert Pattonsin borde skjutas. Objektivt sett, då alltså.

Silent Björn

Eftersom min hals är som den är så hade jag tänkt vara tyst idag. Helt tyst. Inte yppa ett endaste litet ord, utan bara äta en massa kall glass som svalkar halsen. Sedan skall nog även denna bacillanstormning gå över ganska snabbt. Hoppas jag. Så ring mig inte, gott folk – skicka sms eller mejl.

Gynning, Gynning, Gynning…

Tydligen så har Carolina Gynning fått lägga ned sin blogg eftersom hon känt sig trakasserad av diverse läsare. Dessa läsares IP-nummer har hon sedan hängt ut i sin blogg. Ingen har bett om min åsikt om detta, men ni får den ändå: jag står på Gynnings sida.

Ett av citaten från de personer som blivit uthängda av Gynning lyder: “Till 90 procent handlar det om en egofixering, mode och yta”. Detta gäller då “det fruktansvärda budskapet” man tydligen kan finna på Gynnings blogg.

Än sen? undrar jag. Får man inte skriva om sånt? Om någon är egofixerad i sin egen blogg så gör väl det inte så värst mycket? Jag är sjukt egofixerad här i min, och jag upplever inte det som ett brott. Jag har skrivit flera tusen inlägg i mina dagar, men aldrig har jag fått en kommentar av någon som lydit “du skriver ju bara om dig själv!”

Och yta? Är det brottsligt eller ens oetiskt att skriva om det? Mode är jag personligen sjukt ointresserad av, men om nu någon annan blir lycklig av det så tänker jag inte gå emellan. Tänk om jag inte skulle få skriva om brädspel längre. Eller film. A very sad Björn that would be.

Jag håller kanske inte med om de saker som Gynning skriver (det lilla jag läst där) eller står för, men herregud – i hennes blogg får hon väl skriva om vad hon vill? Och hennes meningsmotståndare får väl gärna komma med kritik, men om den nu skall vara så pass frän och så pass återkommande som den tydligen varit – är det då kanske inte dags för dessa personer att skaffa en egen blogg och hålla låda där istället? På så sätt kan ju Gynning själv välja om hon vill läsa det eller ej.

Det jag stör mig mest på med bloggosfären är alla idioter som inte kan låta andra vara i fred. Nu har jag förvisso varit väldigt förskonad (kan bero på att ingen bryr sig om mig och väldigt få läser min blogg, men likväl), men jag har fått några riktiga iddi-kommentarer i mina dagar. Min reaktion har alltid varit densamma: “Och vad fan bryr du dig för?”

Sexiga Xena

Aftonbladet har en liten grej om hur Xena och Gabrielle från Xena: Warrior Princess ser ut idag.

När jag var yngre såg jag alltid på Xena då tillfälle gavs. Anledningarna var två: Xena och hennes fiende Callisto. De är, och förblir, två av de hetaste TV-damerna någonsin. Guuud vilka tänder de hade: stora, vita, fina. Mmm. Det var godis för en tandfetischist. (Trots att vi inte borde äta godis. Trumvirvel, tack.)

Gabrielle brydde jag mig dock aldrig om. Vem var hon, den här lilla pinnviftande fjanten? Inte ens en TIONDEL så snygg som Xena. Inte ens en TIONDEL så cool.

Det jag gjorde var naturligtvis att jag skrev ett eget manus och skickade det till Sam Raimi (seriens producent). I detta manus dog Gabrielle. Hon råkade snubbla över sin pinne och få en liten flisa i strupen. Flisan fläkte upp ett rejält sår i halsen och det sprutade blod överallt. Xena försökte förgäves rädda Gabrielle, men det gick inte.

I ett vredesutbrott strippade Xena av sig alla sina kläder och smekte sig till ro. Callisto dök också upp och... tja, jag har kanske skrivit tillräckligt mycket redan. Men tro mig, jag visualiserade avsnittet mycket tydligt, och det hade blivit det bästa avsnittet någonsin. Av någon serie. Överhuvudtaget. Någonsin. Ever.

Robert Pattinson vs. Jack Nicholson

Jag läste nyss att Robert Pattinsons mål som skådis är att bli som Jack Nicholson. Precis som mitt mål som fotbollsspelare är att bli som Ronaldo.

(Apropå bilden ovan: jag googlade Peddoson och fann den på... en sida som tillhör någon vid namn Teenage Deathgirl. Emo, någon?)

Björn blir SARUMAN!

Min hals är kass. Kaputt.

Detta började så sakteliga uppdagas när jag arbetade igår, och slog ut i full blom när jag vaknade i morse. Sedan dess har jag hoppats att det skulle repa sig i tid till den vagt planerade speldagen i morgon, men det har alltså inte verkat ske, och jag har därför avbokat hela grejen. Mycket trist, men det är väl bäst både för min och andras skull om jag inte är ute och hostar på dem.

Hursomhelst. Sommarsjukdomar är de värsta, och därför tänker jag försöka kväva denna i sin linda. Jag undersökte medicinskåpet, och där - bredvid min flaska progesteron - låg en rulle Zyx (3mg, citron) sedan förra gången jag var kass i halsen. Dessa har jag börjat knapra på.

Zyx-tabletter får man ta högst tre av om dagen. Jag har redan tagit två idag, och kommer säkerligen att ta minst två till. Så är det när man lever on the edge! DANGER, BABY! DANGER!

Nåja. Mina förkylningar för dock alltid med sig en sak som är positiv: min annars så lena och sexiga röst blir mycket djupare. Ja, ni läste rätt! Min röst, som vid ett tillfälle beskrevs som "i total avsaknad av utmärkande drag", blir plötsligt lite Sarumansk. Det är inte illa, kära läsare.

Min djupa röst medför tyvärr att jag börjar prata mer än vanligt. Detta motverkar naturligtvis hela läkandeprocessen - när man är kass i halsen skall man ju vara TYST - men jag bryr mig inte. Plötsligt låter jag ju domderande, nästan lite Christopher Hitchensk, och det vill jag naturligtvis utnyttja till fullo. Därför springer jag runt och säger saker som "they must be found, at all costs!" och "it is our enemy... he's here!"

Aah, vad jag älskar att jag aldrig kommer att växa upp ordentligt.

Min cykel är stulen

Fan. Någon har snott min cykel. Jag ställde den i skjulet igår när jag kom hem från "jobbet", och nyss var den borta.

Det var en riktigt gammal cykel, vilket betyder att den 1) var stabil och pålitlig samt 2) hade karaktär. Men även om den nu var gammal och småskruttig så är det ju själva FAN att man inte kan få ha sina grejer i fred.

Detta har många och grava konsekvenser. Fan, fan, fan, fan.

New Moon trailer

Det där hade jag faktiskt ganska roligt åt. Åtminstone i början. Härlig liten parodi på usla skådisar som tar sig igenom en värdelös story.

Filmer jag skall se

Här, kära läsare, får ni en liten lista över kommande filmer som jag tänker se:

• Harry Potter and the blah-blah-blah
• Brüno
• The Hurt Locker
• Moon
• Public Enemies
• Alice in Wonderland (kanske)
• Up

Om självmord

För ett tag sedan deltog jag i en lång diskussion om självmord. Jag stod fast vid mina (alltid lika impopulära) åsikter, och ombads sedan skriva ned dem här i bloggen... "om du vågar," som utmaningen löd.

Så det är vad jag nu skall göra.

Självmord är fruktansvärt. Fullkomligt fruktansvärt. Jag tänker inte skämta om det, eller skriva om det på något förskönande sätt - självmord är och förblir nämligen fruktansvärt. Inget annat än fullkomligt, fullkomligt fruktansvärt.

Inte bara eftersom en person förlorar sitt liv, utan även eftersom denna person inte upplevde sitt liv som värt att leva. Då har det verkligen gått långt. Ibland läser man om ungdomar som tagit sina liv, och bilderna som ackompanjerar texterna visar glada, vackra människor med hela livet framför sig. Jag har aldrig fått ihop bilden och texten: människor som borde vara lyckliga, men som tar sina liv. Vad gick fel? Hur kunde det gå så snett?

Det är alltså för jävligt. Och nu har jag inte ens nämnt det omätbara lidande som självmördaren orsakar sina nära och kära. Jag tror att det som hindrar många av oss under "the long, dark night of the soul", är att vi tror att många kring oss skulle bli helt förkrossade om vi försvann. (För min egen del vet jag att åtminstone min mor aldrig skulle lyckas bli människa igen.)

Men häri ligger också den kärnpunkt jag brukar peka på: vem lever man egentligen för? Även om man har föräldrar som satte en till denna värld, och även om ens familj och vänner tycker om en... så måste man väl ändå leva för sig själv och ingen annan? Ni kanske inte håller med mig om detta, men mitt liv skall ha en mening och ett värde för mig. Har det inte det... tja, vad är jag då här för?

Enda undantaget jag kan tänka mig från allt detta är de som blivit föräldrar - när man sätter en unge till världen förbrukar man för all framtid sin rätt att dra sig ur den; man har nu ett ansvar för detta barn som man inte kan avsäga sig. End of discussion.

Men föräldrar är alltså undantag. Annars anser jag detta vara en fråga som ytterst bör vara upp till individen. Kan det överhuvudtaget finnas en mer grundläggande rättighet än den som gäller rätten att själv besluta om man skall existera eller ej? Visst, vi tycker alla att det är fruktansvärt att någon inte vill leva... men hur fruktansvärt måste inte den personen må? Förväntar vi oss då att den personen skall fortsätta att leva och må illa... för VÅR skull? Det låter lite absurt, vill jag påstå.

Här kan jag dock erkänna en stor dos hyckleri. Om jag såg någon av mina vänner vara på väg att ta sitt liv skulle jag naturligtvis inte stå brevid och tänka "tja, det är hans/hennes rättighet". Jag skulle kasta mig över personen och försöka hindra den med alla till buds stående medel. Alternativet är helt otänkligt.

Så jag vet inte. Jag kommer nog aldrig riktigt kunna rationalisera bort att man har ett ansvar för sina medmänniskor. Att ta sitt liv är att skada dem. Och även en person som jag - som alltså hoppas att döden bara är en enda stor intighet, den där slutgiltigt goda sömnen - känner att man inte bara kan sticka och lämna andra bakom sig i någon slags förödelse och sorg.

Jag sitter alltså på två stolar. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna välja att bara sitta på en enda av dem.

Spåtanten i Malmö

Av de åtta-nio som arbetar på mitt sommarjobb har så gott som samtliga gått till en spåtant i Malmö. Där har de sedan haft "jätteskumma upplevelser". Jag har fått höra om dessa upplevelser ett par gånger nu, och har därför bestämt mig för att skriva om saken.

Spåtanten börjar med nämna olika namn och pladdra rakt ut i luften. Sakerna hon säger skall - enligt minst två av mina kollegor - vara "klockrena".

Exempel: spåtanten säger ett namn, tex. Tomas. Sedan minns den som blir spådd att "ja, just det - jag gick ihop med en Tomas på lågstadiet".

Sedan släpper spåtanten bomben. Hon säger: "Du visste att han var som han var, och ändå gjorde du det!"
"Hjälp!" tänker den som blir spådd, "Hur kunde hon veta det? Att jag visste att Tomas brukade behandla folk illa och att jag ändå lät honom låna min cykel, som han sedan förstörde?"

Och där har ni kärnpunkten i mitt argument MOT spåtantens övernaturliga förmågor: det verkar som om de som blir spådda är de som fyller i det mesta. Spåtanten säger något vagt, och sedan försöker de som blir spådda finna ett mönster i det som sägs. Och naturligtvis hittar de mönster, för sådana är våra hjärnor: de letar efter mönster. Det är därför moln ser ut som harar och eldsprutande drakar, och det är därför namnet Tomas och några meningslösa fraser plötsligt blir en djupdykning i en persons förflutna.

Såhärva: de som vill lura andra kan vara oerhört snillrika och begåvade (kolla upp Derren Brown på YouTube och förundras - men minns att han öppet erkänner att han inte besitter några övernaturliga förmågor utan bara är sjukt bra på att läsa folks beteende). Detta, i kombination med att folk bevisligen kan tro på vad som helst, leder till att vissa kan ta 800 spänn för att sitta och prata strunt i två timmar... och få åhörarna att gå därifrån i tron att de just varit med om något stort.

Allt detta framförde jag när jag idag tillfrågades om jag trodde på "sånt". Detta fick en av tanterna att bita sig i läppen och sedan säga: "Det är klart... hon säger ganska mycket som inte får den minsta lilla klocka att ringa." En av de andra tanterna inflikade då snabbt: "Men då är det något som KOMMER att hända!"

I rest my case.

En mygga (och mitt håriga ben)

När jag var ute i skogen för en timme sedan överfölls jag av en mygga. Istället för att vifta bort den så lät jag den sitta kvar. Och sedan tog jag en serie bilder, då den blev fetare och fetare av mitt blod.

But the joke is on the mosquito - jag har aids. HAHAHAHA!

NEEEJ!

Jag var nyss på ICA och köpte en flintastek för grillning. I hemlighet hyste jag ett hopp om att nazistkassörskan skulle expediera mig, men jag såg till min totala besvikelse att hon inte satt i någon av kassorna. Suck… jag skulle alltså inte få se hennes sexigt åtstramade blonda hår.

Men när jag stod och köade dök hon plötsligt upp bredvid mig. Klädd i civilkläder. Hon pratade med en kille längre bak i kön, hämtade ett tuggummipaket och återvände till honom.

Jag gjorde en subtil titta-runt-lite-gest och såg henne stå och klänga på en snubbe. Aj fan. Pojkvän. “Varför är de bästa nazisterna alltid tagna?” undrade jag förtvivlat. Sedan såg jag att hennes kille såg ganska invandrad ut. Jag blev då tämligen sur och skrek åt henne: “Du är den sämsta nazist jag någonsin stött på!”

Sedan sprang jag gråtande ut ur butiken. Drömmen om att det skulle bli jag och nazisten tycks nu en gång för alla ha dött. Ack, varför måste alla drömmar vandra den vägen?

William Lane Craig

Läsare som är insatta i diskussionen kring huruvida Gud finns eller ej vet att denna debatt har blivit livligare än någonsin de senaste åren. Själv tror jag, som bekant, inte att han finns - en slutsats jag drog för femtioelfte gången för någon vecka sedan då jag, en oskyldig liten varelse, tappade min Nogger-glass i marken så att den blev oätlig.

Jag är alltså ateist, av anledningar ni säkerligen tröttnat på att höra vid det här laget.

När jag följt debatten har jag så gott som uteslutande läst böcker skrivna av folk som redan befinner sig på min sida. Detta hade jag nu tänkt balansera en aning.

Mannen till höger heter William Lane Craig. Han är teolog, författare och debattör. Han tillhör, som ni förstår, mitt "fiendeläger". Faktum är att han räknas som religionsförsvararnas frontfigur, deras tappre krigare på fronten. Han är analytisk filosof och ställer upp ett väldigt svårforcerat försvar.

Och det är just därför jag hade tänkt läsa hans bok Reasonable Faith. Förvisso smärtar det mig en aning att jag har beställt den och att lite av mina pengar därför hamnar i mina meningsmotståndares händer, men jag tror att jag får leva med det. (Jag passade samtidigt på att beställa The Portable Atheist, för att liksom balansera mitt balanseringsförsök.)

Jag ser faktiskt fram emot att läsa Reasonable Faith. Craig verkar vara en anständig människa, sensibel och lugn. Klartänkt och logisk. Inte en halvt efterbliven fjant som Shmuley Boteach eller vilsen stropp som Dinesh D'souza. (När jag lyssnar på dem i debatter blir jag mest irriterad över hur enfaldiga de verkar vara. Craig däremot fascinerar, stimulerar och tvingar en verkligen att tänka till.)

När jag börjat läsa boken kommer jag naturligtvis att dela med mig här i bloggen.

Speldag i Karlshamn

Folk är idioter

På Aftonbladet finns ett klipp (ni ser det ovan, och länken till Aftonbladet finns längst ned). Det föreställer någon slags slemmig organism som påstås ha filmats nere i en kloak i North Carolina.

Slemklumpen är faktiskt riktigt cool. Den är som tagen ur en sci-fi-film från 50-talet eller ett Star Trek-avsnitt. Jag har aldrig sett något liknande, och forskarvärlden tycks ganska förbryllad. Det som fascinerar mig är dock att vissa OMEDELBART antar att det rör sig om en utomjording. Ni minns kanske att samma sak hände när Montauk-monstret dök upp?

Att folk aldrig kan sansa sig. Så fort någonting sker som de inte förstår så hoppar de automatiskt till de mest absurda slutsatser. Hördes ett ljud i natten? Det var ett spöke. Ser vi ett djur vi aldrig sett förut? Utomjordingar. Vann du på lotto? Det var Gud som gjorde det. (Det senare påståendet tar sig Christopher Hitchens an i God is not Great. En författare – jag minns inte vem – hade undsluppit en avrättning och såg någon annan ledas dit istället. “There, but for the grace of God, go I,” hade han sagt, vilket - påpekar Hitchens - naturligtvis betyder att Gud såg till att någon annan dog istället. Så humant av honom. Gud är verkligen en hygglig prick.)

Utomjordingar kan mycket väl finnas. Jag tror faktiskt att de gör det (annars vore ju universum, som de säger i Contact, ett sjuhelvetes slöseri med plats). Men om ni tittar på klippet så… jag vet inte, ser den där slemklumpen ut som något som är kapabelt att styra ett superavancerat rymdskepp som kan färdas i ljusets mångdubbla hastighet? Jag har mina tvivel, kära läsare.

Jag har mina tvivel.

Länk: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5474119.ab

Idag: Karlshamn

Idag bär det av till Karlshamn för min del. Där bor Päran, som anordnat en liten spelsammankomst. Även Lazzo och The Rob kommer att närvara.

Vi blir alltså fyra personer. Av någon anledning har det på sistone visat sig vara smått omöjligt att begränsa spelgrupper till endast fyra spelare, och vi har därför inte kunnat spela några sådana spel.

Men idag blir vi alltså fyra spelare, och fyramannaspel skall spelas. Päran har några stycken vi skall prova, och jag släpar med mig Race for the Galaxy och Dominion. Lazzo har skaffat Agricola, vilket verkar väldigt ballt.

Spike kommer inte att närvara, och vi är alla glada för Lazzos skull. Han brukar ha ett sånt slit med att släpa med sig blöjor och mediciner (det blir ju hans ansvar eftersom han är storebror), men nu kan han alltså bara slappna av. Vem som tar hand om Det istället vet jag inte, men kan säga så mycket som att Lazzo verkligen har förtjänat en paus.

PS! Bilden ovan dyker upp om man googlar Karlshamn. Någon extremt slående regional anknytning ser jag inte.

Björn skrattstrejkar

Vet ni vad jag har tröttnat på? Att jag artighetsskrattar när andra skämtar, men att de inte gör detsamma för mig.

“Det kanske beror på att dina skämt inte alltid är roliga?” småmumlar säkerligen någon inavlad halvidiot vid detta laget. Tillåt mig ge ett kort och ett långt svar. Det korta: HUMBUG! Det långa: mina vitsigheter är alltid sjukt roliga. Dock är de stundtals så finurliga att folk inte fattar dem, och DET är i så fall anledningen till att de inte heller skrattar. Detta är tyvärr ingen giltig ursäkt – folk som känner mig vet att jag alltid skämtar, och därför borde de alltid skratta när jag sagt något. Av ren artighet.

Hursomhelst. Jag har bestämt mig för att inte artighetsskratta något mer. Inte åt någon. Överhuvudtaget. Från och med nu skall jag alltså endast skratta när jag verkligen tycker något är roligt, och inte när någon klämmer ur sig en ynklig rolighet som jag egentligen inte tycker är det minsta kul. Inga fler diplomatiska skratt från min sida alltså. Så får vi se hur kul andra tycker det är.

Detta kommer att bli både knepigt och skönt. Knepigt eftersom mitt diplomatiska artighetsskratt är ganska invant vid det här laget. Det faller på plats – nästan som av en grammatisk nödvändighet. Knepigt även eftersom jag vet att vissa kommer känna sig obekväma av att jag inte längre skrattar åt vissa idiotier de brukar ha för sig. Jag har blott en enda sak att säga dem: SYND!

Varför skall det bli skönt då? Tja, av delvis samma anledningar. Det skall till exempel bli skönt att inte längre uppmuntra de där idiotierna. (Kanske har detta den åtråvärda effekten att jag slipper höra vissa kassa skämt framöver – som de min farsa alltid drar? Guuud vad najs det vore.) Jag kommer förhoppningsvis även att känna mig mindre oärlig. Och inte som en småborgerlig trevlighetshora som spelar och låtsas sig genom livet: “Bara alla har trevligt så finns inga problem!”

Sedan räknar jag faktiskt med att detta även kommer att bli befriande rent fysiskt. Ja, ni läste rätt. Mitt ansikte kommer inte att ansträngas lika mycket i framtiden; jag räknar kallt med att mina ansiktsmuskler kommer få 50% procent mindre motion framöver.

Låter detta psykopatiskt? Asocialt? Otrevligt? Kanske är det så. Men jag bryr mig inte. För det känns ärligt. Och resten skiter jag i.

Aah, jag känner hur jag är på väg att trampa upp en ny, underbar stig. Må den föra mig vart den vill så länge mina steg är sanna! Björnen har skrattat sitt sista artighetsskratt.