Björn skrattstrejkar

Vet ni vad jag har tröttnat på? Att jag artighetsskrattar när andra skämtar, men att de inte gör detsamma för mig.

“Det kanske beror på att dina skämt inte alltid är roliga?” småmumlar säkerligen någon inavlad halvidiot vid detta laget. Tillåt mig ge ett kort och ett långt svar. Det korta: HUMBUG! Det långa: mina vitsigheter är alltid sjukt roliga. Dock är de stundtals så finurliga att folk inte fattar dem, och DET är i så fall anledningen till att de inte heller skrattar. Detta är tyvärr ingen giltig ursäkt – folk som känner mig vet att jag alltid skämtar, och därför borde de alltid skratta när jag sagt något. Av ren artighet.

Hursomhelst. Jag har bestämt mig för att inte artighetsskratta något mer. Inte åt någon. Överhuvudtaget. Från och med nu skall jag alltså endast skratta när jag verkligen tycker något är roligt, och inte när någon klämmer ur sig en ynklig rolighet som jag egentligen inte tycker är det minsta kul. Inga fler diplomatiska skratt från min sida alltså. Så får vi se hur kul andra tycker det är.

Detta kommer att bli både knepigt och skönt. Knepigt eftersom mitt diplomatiska artighetsskratt är ganska invant vid det här laget. Det faller på plats – nästan som av en grammatisk nödvändighet. Knepigt även eftersom jag vet att vissa kommer känna sig obekväma av att jag inte längre skrattar åt vissa idiotier de brukar ha för sig. Jag har blott en enda sak att säga dem: SYND!

Varför skall det bli skönt då? Tja, av delvis samma anledningar. Det skall till exempel bli skönt att inte längre uppmuntra de där idiotierna. (Kanske har detta den åtråvärda effekten att jag slipper höra vissa kassa skämt framöver – som de min farsa alltid drar? Guuud vad najs det vore.) Jag kommer förhoppningsvis även att känna mig mindre oärlig. Och inte som en småborgerlig trevlighetshora som spelar och låtsas sig genom livet: “Bara alla har trevligt så finns inga problem!”

Sedan räknar jag faktiskt med att detta även kommer att bli befriande rent fysiskt. Ja, ni läste rätt. Mitt ansikte kommer inte att ansträngas lika mycket i framtiden; jag räknar kallt med att mina ansiktsmuskler kommer få 50% procent mindre motion framöver.

Låter detta psykopatiskt? Asocialt? Otrevligt? Kanske är det så. Men jag bryr mig inte. För det känns ärligt. Och resten skiter jag i.

Aah, jag känner hur jag är på väg att trampa upp en ny, underbar stig. Må den föra mig vart den vill så länge mina steg är sanna! Björnen har skrattat sitt sista artighetsskratt.