För ett tag sedan deltog jag i en lång diskussion om självmord. Jag stod fast vid mina (alltid lika impopulära) åsikter, och ombads sedan skriva ned dem här i bloggen... "om du vågar," som utmaningen löd.
Så det är vad jag nu skall göra.
Självmord är fruktansvärt. Fullkomligt fruktansvärt. Jag tänker inte skämta om det, eller skriva om det på något förskönande sätt - självmord är och förblir nämligen fruktansvärt. Inget annat än fullkomligt, fullkomligt fruktansvärt.
Inte bara eftersom en person förlorar sitt liv, utan även eftersom denna person inte upplevde sitt liv som värt att leva. Då har det verkligen gått långt. Ibland läser man om ungdomar som tagit sina liv, och bilderna som ackompanjerar texterna visar glada, vackra människor med hela livet framför sig. Jag har aldrig fått ihop bilden och texten: människor som borde vara lyckliga, men som tar sina liv. Vad gick fel? Hur kunde det gå så snett?
Det är alltså för jävligt. Och nu har jag inte ens nämnt det omätbara lidande som självmördaren orsakar sina nära och kära. Jag tror att det som hindrar många av oss under "the long, dark night of the soul", är att vi tror att många kring oss skulle bli helt förkrossade om vi försvann. (För min egen del vet jag att åtminstone min mor aldrig skulle lyckas bli människa igen.)
Men häri ligger också den kärnpunkt jag brukar peka på: vem lever man egentligen för? Även om man har föräldrar som satte en till denna värld, och även om ens familj och vänner tycker om en... så måste man väl ändå leva för sig själv och ingen annan? Ni kanske inte håller med mig om detta, men mitt liv skall ha en mening och ett värde för mig. Har det inte det... tja, vad är jag då här för?
Enda undantaget jag kan tänka mig från allt detta är de som blivit föräldrar - när man sätter en unge till världen förbrukar man för all framtid sin rätt att dra sig ur den; man har nu ett ansvar för detta barn som man inte kan avsäga sig. End of discussion.
Men föräldrar är alltså undantag. Annars anser jag detta vara en fråga som ytterst bör vara upp till individen. Kan det överhuvudtaget finnas en mer grundläggande rättighet än den som gäller rätten att själv besluta om man skall existera eller ej? Visst, vi tycker alla att det är fruktansvärt att någon inte vill leva... men hur fruktansvärt måste inte den personen må? Förväntar vi oss då att den personen skall fortsätta att leva och må illa... för VÅR skull? Det låter lite absurt, vill jag påstå.
Här kan jag dock erkänna en stor dos hyckleri. Om jag såg någon av mina vänner vara på väg att ta sitt liv skulle jag naturligtvis inte stå brevid och tänka "tja, det är hans/hennes rättighet". Jag skulle kasta mig över personen och försöka hindra den med alla till buds stående medel. Alternativet är helt otänkligt.
Så jag vet inte. Jag kommer nog aldrig riktigt kunna rationalisera bort att man har ett ansvar för sina medmänniskor. Att ta sitt liv är att skada dem. Och även en person som jag - som alltså hoppas att döden bara är en enda stor intighet, den där slutgiltigt goda sömnen - känner att man inte bara kan sticka och lämna andra bakom sig i någon slags förödelse och sorg.
Jag sitter alltså på två stolar. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna välja att bara sitta på en enda av dem.
Inlägg
3 kommentarer:
Jag kan tycka att självmord är en grymt självisk handling, speciellt då folk väljer att hoppa framför tåg och liknande... Tänk dom som ska ta rätt på det sen... Usch... Men, eftersom jag inte kan förstå hur man kan må så dåligt att man vill ta livet av sig så ska jag inte säga om det är rätt eller fel... Det får väl vara upp till var och en... Däremot HATAR jag människor som "hotar" med att ta livet av sig... Dom går så fetbort att det inte e klokt. Har en i min närhet som stoppade i sig massa tabletter för att sen ringa ambulans... Hon ville inte att hennes pojkvän skulle lämna henne... Hon gjorde det alltså bara för att få lite medlidande... Va fan... Jag bröt kontákten med henne då jag inte kan med sånna människor. Det är egoism i dess fulaste form enligt mig... Tack för ordet =D
När någon begått självmord blir folk ofta förfärade och önskar att den döde bett om hjälp innan denne tog steget. Men vad säger man? "Hej, jag funderar på att ta livet av mej. Har du nåt att säga om det har du din chans att stoppa mej nu." Snacka om att lägga ett omänskligt ansvar på någon annan! Man argumenterar för brinnande livet och så är det kanske ändå inte nog?
Att vara självisk och egoistisk har man väl all rätt att vara. Jag har hållit mej i livet för att folk inte ska bli ledsna, alltmedan jag sjunkit allt djupare i depression och inte fått ut något alls av livet. Visst är jag en jävligt fin medmänniska? Det får man inga diplom för.
Jag tycker problemet bottnar i om man kan se ett självmord som en normal företelse. Om vi på något sätt accepterar att någon vill ta livet av sig, accepterar vi också anledningen till det. Mycket av det som kanske förr gjorde livet odägligt som svält och många sjukdomar går ju att bota eller finns inte längre. Om 20 år kanske vi är mycket bättre på att bota depressioner. På något sätt är det val omtanken om livet som fört den här hemska rasen människa någorlunda framåt.
KajsaLisa
Skicka en kommentar