I Att skriva tar sig Stephen King an det ämne han livnärt sig på – författande. Han berättar om sitt liv, hur han började skriva, vad han lärt sig om sitt yrke och hur han anser att man bör närma sig det.
Jag kan erkänna att jag närmade mig boken med stor skepsis. King är – i min ringa mening – en man med två begåvningar: han är duktig på att bygga upp stämning, och på en slags mikronivå fungerar hans texter väldigt väl (med vilket jag menar att jag beundrar hans språk i all dess opretentiösa klarhet). Samtidigt är han dock en författare som inte är helt oproblematisk: hans karaktärer är oftast andefattiga figurer, han kan inte skriva vettiga slut och många av hans romanidéer är rakt upp och ner dåliga (The Mangler, anyone?). Vidare verkar han ha SJUKT STORA problem med att begränsa sig.
Trots detta tyckte jag om Att skriva. Till skillnad från många andra böcker jag läst om dramaturgi så utgår King från att berättandet skall vara roligt. Han är inte en sträng McKee-figur. Han menar snarare på att man skall brinna för skrivandet, och om bara den där lilla elden finns där så behöver man faktiskt inte alltid så värst mycket mer.
Men om King bara skrivit att man skall brinna för det man gör så hade Att skriva naturligtvis varit värdelös. Därför ger han oss en fin inblick i den verktygslåda han själv använder: Hur skall man använda språket i romanen? Varför är adverb ett sabla otyg? Hur skall man sköta replikanföring? Hur bör redigeringsprocessen gå till? (Jag håller dock inte riktigt med om hans åsikter om passiva verb – de har en större plats i skrivandet än han erkänner, den lille klåparen.)
I slutändan måste jag säga att jag uppskattade denna bok oerhört. Inte bara för att King skrivit den väldigt väl, utan även eftersom den fungerar som en motpol mot alla de stränga krav de flesta andra författare i ämnet svänger sig med. (Jag säger inte att de andra har rätt eller fel – men de kan tamejtusan vara sjukt odynamiska ibland.)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar