I kväll torterade jag en människa

Tidigare i kväll lånade jag min fars bil för att ta mig till Willy's.

När jag körde på en 50-väg dök en bil upp bakom mig. Den körde betydligt snabbare än tillåtet.

Vägen i fråga är kurvig och full av backar. Alla bilförare med självbevarelsedrift undviker således att göra omkörningar på den. I backspegeln såg jag också mycket riktigt hur bilen bakom mig saktade in.

Jag såg nu också att bilen kördes av en man, och jag noterade att han slog våldsamt mot ratten med sina händer när han stannade in. Min gissning var att han var stressad (det var ju fredag kväll) och att jag blockerade hans framfart i högerfilen medans hans dödsrädsla tvingade honom att avstå från vänsterfilen.

För att visa mig att han är stressad lägger han sig fyra meter bakom mig. Fyra meter. Alldeles för nära. Och jag HATAR att ha bilar så nära inpå.

Och därför fattade jag naturligtvis ett moget beslut: jag skulle inte köra en endaste liten kilometer snabbare än 50 km/h. Jag lutade mig tillbaka, sträckte ut vänsterarmen lite nonchalant genom rutan... och njöt av att se honom svettas i backspegeln.*

Vägen passerar så småningom ett dagis. Och i några hundra meter är det då 30 km/h som gäller mellan 08 och 17. Klockan var ungefär 16.45. En kvart kvar alltså. En ynka liten kvart.

"Men lagen är lagen!" sade jag högt (sant) och jag saktade ner till den angivna hastigheten. I backspegeln såg jag hur mannen i princip slet sitt hår (sant igen). Han viftade hejvilt med armarna och såg helt förtvivlad ut: ännu saktare?! Barnen har gått hem, du kan köra i femtio, ungjävel! FÖR HELVETE!

Jag log. Den patetiska lilla insekten i bilen bakom mig var helt utelämnad åt mitt ondsinta godtycke. Jag tänkte låta honom sprattla ytterligare en aning innan jag släppte taget.

När 30-sträckan tog slut blev det tyvärr dags för mig att svänga in på en annan väg. Det roliga skulle ta slut. I mitt hjärta bad jag en bön - och såg att den omedelbart infriades: mannen blinkade att han skulle köra in på samma väg som jag! Det, kära läsare, är utropsteckensvärdigt!

Därför blev jag naturligtvis extra samvetsgrann vid korsningen. Jag är stannade plikttroget vid företrädesskylten. Jag lät en mängd bilar köra förbi. Visst, jag hade kunnat köra snabbt och göra så att jag och herrn bakom mig hamnade på vägen på nolltid - men varför ha bråttom? Man skall inte stressa i trafiken. Jag satt ju dessutom så skönt: radion spelade "Winds of Change" och jag hade vinden i håret. Underbart!

Vad som hände i bilen där bak vet jag inte, men jag tyckte mig nästan kunna känna mannens blodtryck ända till förarsätet där jag satt.

Till slut körde jag ut. Mannen fick en chans att köra om. När han passerade mig såg jag hur han - illröd och med uppspärrade ögon - tittade mot mig och formade (förmodligen väldigt omogna) ord med munnen. Jag log än en gång.

Och jag ler ännu. Denna man kan ha kört ihjäl sig blott någon minut senare. Eller så har han fått en hjärtattack nu senare under kvällen. Eller så lyckades han inte komma hem i tid och rädda sin fru. Vem vet? Vi kan bara spekulera. Och njuta.

*Jag undvek att skriva "där bak". Snyggt att jag INTE gick ner mig i det lilla träsket av dubbeltydighet, eller hur?