Soldyrkare är en samling helvetes as

Luften står helt stilla och det är kvavt. Jag kan inte gå ut, orkar knappt röra mig och finner det omöjligt att somna.

Livet i denna värme är outhärdligt.

Nästan värre än väderfenomenet i fråga är dock de som tycker man är “gnällig” om man uttrycker sitt ogillande. Jag upplever alltså att jag håller på att kremeras… och de tycker jag är “gnällig”?

Vilka helvetes as.

Låt mig belysa en liten sak: det är aldrig befogat att gnälla över mitt gnällande. Jag är världens främsta gnällexpert. Mitt gnäll är välriktat, hysteriskt roligt och oändligt fascinerande. Jag är gnällandets Beethoven. Dess Shakespeare. Mina meningsmotståndare – vars solälskande reptil- och ökenråtts-DNA jag inte delar – är en samling whiney fucks de också, men de är oftast sjukt fantasilösa i sin kritik av omvärlden, och blir på så sätt nästan lika outhärdliga som den värme de så hett suktar efter.

Ja, jag gnäller. Men jag är inte tråkig. Och däri ligger den största skillnaden mellan mig och dem.

En annan stor skillnad (om än inte lika stor) är en som man kan se med blotta ögat. De flesta av soldyrkarna tycks tro att de är sexiga och snygga, när ens den hastigaste blick konstaterar motsatsen: de ser oftast ut att vara en 10-15 år äldre än de egentligen är. Det eviga solandet – så gott som alltid i kombination med rökning – har gjort deras hy rynkig, matt och askgrå. Visst är det skitkul att deras försök att bli attraktiva har direkt motsatt effekt? (Vilket naturligtvis är extra roligt när de råkat bränna sig och ser ut som kräftor. Aaah, karma…)

Den enda seger soldyrkarna får över mig är att jag hatar denna värme. Att jag lider av den. För det gör jag verkligen. I övrigt är de så patetiska att jag sannerligen hoppas de ramlar ner i en jättelik stekpanna och där rostas till döds. Då dör de förmodligen lyckliga, vilket är bra för dem (och för mig - dock av en helt annan anledning).