Screw blogspot

http://folkilsken.wordpress.com/

(Sen skall jag skärpa mig – lovar.)

Blogspot suger

Fan. Jag har vetat detta sedan ungefär två dagar efter att jag startade min blogg här på blogspot: denna server suger.

Jag har inte varit nöjd med mycket alls här. Man kan inte fiffla runt med inställningar så mycket som jag skulle önska, och bloggverktyget sabbar inlägg (ändrar om i radavstånd, flyttar bilder, kodar om och har sig...). Dessutom ser min blogg ut som total skit.

Jag flyttade från Metro eftersom den bloggen strulade som tusan. Sedan flyttade jag från WordPress helt enkelt eftersom jag ville prova något nytt. Och nu funderar jag på att lämna blogspot eftersom... tja, jag helt enkelt inte är nöjd.

Tur att jag knappt bryr mig om sidvisningar längre, för sånt här måste ju vara ganska irriterande för andra (även om det inte är någon större ansträngning att ta bort en blogg från sina bokmärken och lägga till en annan).

Hursomhaver. Någon som kan rekommendera en bra server?

Din åsikt

Det händer emellanåt att jag deltager i - eller hör - någon variation av följande lilla samtal:

Person 1: Titanic är världens bästa film.

Person 2: Det där är faktiskt bara DIN åsikt!

Person 2 är naturligtvis en idiot. Finns det verkligen någon som inte har förstått att människor i vardagstal 1) använder överdrifter och 2) ger sken av att komma med absoluta påståenden när de mycket väl vet att det de säger är subjektivt?

Överdrifterna behöver jag nog inte kommentera så värst mycket. Jag säger dagligen att en viss film är "den roligaste någonsin" eller att "jag just var med om det mest sinnessjuka som någonting hänt." Sådant snack hör dock till talspråket - vi överdriver hela tiden. Inte mer med det.

Subjektiviteten är dock det jag verkligen hänger upp mig på. Om jag säger att "Titanic är världens bästa film" (ett påstående jag för övrigt inte håller med om), så menar jag naturligtvis att den är det i MITT tycke. Och gissa vad? Jag utgår från att samtalspartnern förstår att jag förstår att jag ger uttryck för en subjektiv åsikt.

Likväl finns det människor som tror de är skitsmarta när de kontrar med: "Det där är faktiskt bara DIN åsikt." Som om jag verkligen skulle få mig en tankeställare här: Va? Är... är inte min åsikt detsamma som allmän lag? Ligger inte sista ordet hos mig vad det gäller filmkvalitet? Sketansirriterande.

Och folk säger förresten bara att "det är din åsikt!" när de inte håller med. Om de skulle hålla med så säger de alltid "ja, verkligen" istället. Tydligen är subjektivitet bara någonting som bör tas upp när den ligger hos andra.

Just därför kan jag irritera mig som tusan över människor som kritiserar (t.ex.) filmkritiker för att dessas åsikter är "fel". Jag hänger på imdb.com hela tiden, och tro mig - dessa människor finns i överflöd. De tycker till exempel att min favoritfilmkritiker Roger Ebert inte skall få recensera filmer - helt enkelt eftersom han inte tycker som de.

Jag håller inte alltid med Ebert. Men han skriver bra, och han resonerar extremt väl. Och DÄRFÖR tycker jag han är den bäste på det han gör.

That said, låt mig bara avsluta med att säga att Twilight är en tjurtestikel full av bajs och att Robert Pattonsin borde skjutas. Objektivt sett, då alltså.

Silent Björn

Eftersom min hals är som den är så hade jag tänkt vara tyst idag. Helt tyst. Inte yppa ett endaste litet ord, utan bara äta en massa kall glass som svalkar halsen. Sedan skall nog även denna bacillanstormning gå över ganska snabbt. Hoppas jag. Så ring mig inte, gott folk – skicka sms eller mejl.

Gynning, Gynning, Gynning…

Tydligen så har Carolina Gynning fått lägga ned sin blogg eftersom hon känt sig trakasserad av diverse läsare. Dessa läsares IP-nummer har hon sedan hängt ut i sin blogg. Ingen har bett om min åsikt om detta, men ni får den ändå: jag står på Gynnings sida.

Ett av citaten från de personer som blivit uthängda av Gynning lyder: “Till 90 procent handlar det om en egofixering, mode och yta”. Detta gäller då “det fruktansvärda budskapet” man tydligen kan finna på Gynnings blogg.

Än sen? undrar jag. Får man inte skriva om sånt? Om någon är egofixerad i sin egen blogg så gör väl det inte så värst mycket? Jag är sjukt egofixerad här i min, och jag upplever inte det som ett brott. Jag har skrivit flera tusen inlägg i mina dagar, men aldrig har jag fått en kommentar av någon som lydit “du skriver ju bara om dig själv!”

Och yta? Är det brottsligt eller ens oetiskt att skriva om det? Mode är jag personligen sjukt ointresserad av, men om nu någon annan blir lycklig av det så tänker jag inte gå emellan. Tänk om jag inte skulle få skriva om brädspel längre. Eller film. A very sad Björn that would be.

Jag håller kanske inte med om de saker som Gynning skriver (det lilla jag läst där) eller står för, men herregud – i hennes blogg får hon väl skriva om vad hon vill? Och hennes meningsmotståndare får väl gärna komma med kritik, men om den nu skall vara så pass frän och så pass återkommande som den tydligen varit – är det då kanske inte dags för dessa personer att skaffa en egen blogg och hålla låda där istället? På så sätt kan ju Gynning själv välja om hon vill läsa det eller ej.

Det jag stör mig mest på med bloggosfären är alla idioter som inte kan låta andra vara i fred. Nu har jag förvisso varit väldigt förskonad (kan bero på att ingen bryr sig om mig och väldigt få läser min blogg, men likväl), men jag har fått några riktiga iddi-kommentarer i mina dagar. Min reaktion har alltid varit densamma: “Och vad fan bryr du dig för?”

Sexiga Xena

Aftonbladet har en liten grej om hur Xena och Gabrielle från Xena: Warrior Princess ser ut idag.

När jag var yngre såg jag alltid på Xena då tillfälle gavs. Anledningarna var två: Xena och hennes fiende Callisto. De är, och förblir, två av de hetaste TV-damerna någonsin. Guuud vilka tänder de hade: stora, vita, fina. Mmm. Det var godis för en tandfetischist. (Trots att vi inte borde äta godis. Trumvirvel, tack.)

Gabrielle brydde jag mig dock aldrig om. Vem var hon, den här lilla pinnviftande fjanten? Inte ens en TIONDEL så snygg som Xena. Inte ens en TIONDEL så cool.

Det jag gjorde var naturligtvis att jag skrev ett eget manus och skickade det till Sam Raimi (seriens producent). I detta manus dog Gabrielle. Hon råkade snubbla över sin pinne och få en liten flisa i strupen. Flisan fläkte upp ett rejält sår i halsen och det sprutade blod överallt. Xena försökte förgäves rädda Gabrielle, men det gick inte.

I ett vredesutbrott strippade Xena av sig alla sina kläder och smekte sig till ro. Callisto dök också upp och... tja, jag har kanske skrivit tillräckligt mycket redan. Men tro mig, jag visualiserade avsnittet mycket tydligt, och det hade blivit det bästa avsnittet någonsin. Av någon serie. Överhuvudtaget. Någonsin. Ever.

Robert Pattinson vs. Jack Nicholson

Jag läste nyss att Robert Pattinsons mål som skådis är att bli som Jack Nicholson. Precis som mitt mål som fotbollsspelare är att bli som Ronaldo.

(Apropå bilden ovan: jag googlade Peddoson och fann den på... en sida som tillhör någon vid namn Teenage Deathgirl. Emo, någon?)

Björn blir SARUMAN!

Min hals är kass. Kaputt.

Detta började så sakteliga uppdagas när jag arbetade igår, och slog ut i full blom när jag vaknade i morse. Sedan dess har jag hoppats att det skulle repa sig i tid till den vagt planerade speldagen i morgon, men det har alltså inte verkat ske, och jag har därför avbokat hela grejen. Mycket trist, men det är väl bäst både för min och andras skull om jag inte är ute och hostar på dem.

Hursomhelst. Sommarsjukdomar är de värsta, och därför tänker jag försöka kväva denna i sin linda. Jag undersökte medicinskåpet, och där - bredvid min flaska progesteron - låg en rulle Zyx (3mg, citron) sedan förra gången jag var kass i halsen. Dessa har jag börjat knapra på.

Zyx-tabletter får man ta högst tre av om dagen. Jag har redan tagit två idag, och kommer säkerligen att ta minst två till. Så är det när man lever on the edge! DANGER, BABY! DANGER!

Nåja. Mina förkylningar för dock alltid med sig en sak som är positiv: min annars så lena och sexiga röst blir mycket djupare. Ja, ni läste rätt! Min röst, som vid ett tillfälle beskrevs som "i total avsaknad av utmärkande drag", blir plötsligt lite Sarumansk. Det är inte illa, kära läsare.

Min djupa röst medför tyvärr att jag börjar prata mer än vanligt. Detta motverkar naturligtvis hela läkandeprocessen - när man är kass i halsen skall man ju vara TYST - men jag bryr mig inte. Plötsligt låter jag ju domderande, nästan lite Christopher Hitchensk, och det vill jag naturligtvis utnyttja till fullo. Därför springer jag runt och säger saker som "they must be found, at all costs!" och "it is our enemy... he's here!"

Aah, vad jag älskar att jag aldrig kommer att växa upp ordentligt.

Min cykel är stulen

Fan. Någon har snott min cykel. Jag ställde den i skjulet igår när jag kom hem från "jobbet", och nyss var den borta.

Det var en riktigt gammal cykel, vilket betyder att den 1) var stabil och pålitlig samt 2) hade karaktär. Men även om den nu var gammal och småskruttig så är det ju själva FAN att man inte kan få ha sina grejer i fred.

Detta har många och grava konsekvenser. Fan, fan, fan, fan.

New Moon trailer

Det där hade jag faktiskt ganska roligt åt. Åtminstone i början. Härlig liten parodi på usla skådisar som tar sig igenom en värdelös story.

Filmer jag skall se

Här, kära läsare, får ni en liten lista över kommande filmer som jag tänker se:

• Harry Potter and the blah-blah-blah
• Brüno
• The Hurt Locker
• Moon
• Public Enemies
• Alice in Wonderland (kanske)
• Up

Om självmord

För ett tag sedan deltog jag i en lång diskussion om självmord. Jag stod fast vid mina (alltid lika impopulära) åsikter, och ombads sedan skriva ned dem här i bloggen... "om du vågar," som utmaningen löd.

Så det är vad jag nu skall göra.

Självmord är fruktansvärt. Fullkomligt fruktansvärt. Jag tänker inte skämta om det, eller skriva om det på något förskönande sätt - självmord är och förblir nämligen fruktansvärt. Inget annat än fullkomligt, fullkomligt fruktansvärt.

Inte bara eftersom en person förlorar sitt liv, utan även eftersom denna person inte upplevde sitt liv som värt att leva. Då har det verkligen gått långt. Ibland läser man om ungdomar som tagit sina liv, och bilderna som ackompanjerar texterna visar glada, vackra människor med hela livet framför sig. Jag har aldrig fått ihop bilden och texten: människor som borde vara lyckliga, men som tar sina liv. Vad gick fel? Hur kunde det gå så snett?

Det är alltså för jävligt. Och nu har jag inte ens nämnt det omätbara lidande som självmördaren orsakar sina nära och kära. Jag tror att det som hindrar många av oss under "the long, dark night of the soul", är att vi tror att många kring oss skulle bli helt förkrossade om vi försvann. (För min egen del vet jag att åtminstone min mor aldrig skulle lyckas bli människa igen.)

Men häri ligger också den kärnpunkt jag brukar peka på: vem lever man egentligen för? Även om man har föräldrar som satte en till denna värld, och även om ens familj och vänner tycker om en... så måste man väl ändå leva för sig själv och ingen annan? Ni kanske inte håller med mig om detta, men mitt liv skall ha en mening och ett värde för mig. Har det inte det... tja, vad är jag då här för?

Enda undantaget jag kan tänka mig från allt detta är de som blivit föräldrar - när man sätter en unge till världen förbrukar man för all framtid sin rätt att dra sig ur den; man har nu ett ansvar för detta barn som man inte kan avsäga sig. End of discussion.

Men föräldrar är alltså undantag. Annars anser jag detta vara en fråga som ytterst bör vara upp till individen. Kan det överhuvudtaget finnas en mer grundläggande rättighet än den som gäller rätten att själv besluta om man skall existera eller ej? Visst, vi tycker alla att det är fruktansvärt att någon inte vill leva... men hur fruktansvärt måste inte den personen må? Förväntar vi oss då att den personen skall fortsätta att leva och må illa... för VÅR skull? Det låter lite absurt, vill jag påstå.

Här kan jag dock erkänna en stor dos hyckleri. Om jag såg någon av mina vänner vara på väg att ta sitt liv skulle jag naturligtvis inte stå brevid och tänka "tja, det är hans/hennes rättighet". Jag skulle kasta mig över personen och försöka hindra den med alla till buds stående medel. Alternativet är helt otänkligt.

Så jag vet inte. Jag kommer nog aldrig riktigt kunna rationalisera bort att man har ett ansvar för sina medmänniskor. Att ta sitt liv är att skada dem. Och även en person som jag - som alltså hoppas att döden bara är en enda stor intighet, den där slutgiltigt goda sömnen - känner att man inte bara kan sticka och lämna andra bakom sig i någon slags förödelse och sorg.

Jag sitter alltså på två stolar. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna välja att bara sitta på en enda av dem.

Spåtanten i Malmö

Av de åtta-nio som arbetar på mitt sommarjobb har så gott som samtliga gått till en spåtant i Malmö. Där har de sedan haft "jätteskumma upplevelser". Jag har fått höra om dessa upplevelser ett par gånger nu, och har därför bestämt mig för att skriva om saken.

Spåtanten börjar med nämna olika namn och pladdra rakt ut i luften. Sakerna hon säger skall - enligt minst två av mina kollegor - vara "klockrena".

Exempel: spåtanten säger ett namn, tex. Tomas. Sedan minns den som blir spådd att "ja, just det - jag gick ihop med en Tomas på lågstadiet".

Sedan släpper spåtanten bomben. Hon säger: "Du visste att han var som han var, och ändå gjorde du det!"
"Hjälp!" tänker den som blir spådd, "Hur kunde hon veta det? Att jag visste att Tomas brukade behandla folk illa och att jag ändå lät honom låna min cykel, som han sedan förstörde?"

Och där har ni kärnpunkten i mitt argument MOT spåtantens övernaturliga förmågor: det verkar som om de som blir spådda är de som fyller i det mesta. Spåtanten säger något vagt, och sedan försöker de som blir spådda finna ett mönster i det som sägs. Och naturligtvis hittar de mönster, för sådana är våra hjärnor: de letar efter mönster. Det är därför moln ser ut som harar och eldsprutande drakar, och det är därför namnet Tomas och några meningslösa fraser plötsligt blir en djupdykning i en persons förflutna.

Såhärva: de som vill lura andra kan vara oerhört snillrika och begåvade (kolla upp Derren Brown på YouTube och förundras - men minns att han öppet erkänner att han inte besitter några övernaturliga förmågor utan bara är sjukt bra på att läsa folks beteende). Detta, i kombination med att folk bevisligen kan tro på vad som helst, leder till att vissa kan ta 800 spänn för att sitta och prata strunt i två timmar... och få åhörarna att gå därifrån i tron att de just varit med om något stort.

Allt detta framförde jag när jag idag tillfrågades om jag trodde på "sånt". Detta fick en av tanterna att bita sig i läppen och sedan säga: "Det är klart... hon säger ganska mycket som inte får den minsta lilla klocka att ringa." En av de andra tanterna inflikade då snabbt: "Men då är det något som KOMMER att hända!"

I rest my case.

En mygga (och mitt håriga ben)

När jag var ute i skogen för en timme sedan överfölls jag av en mygga. Istället för att vifta bort den så lät jag den sitta kvar. Och sedan tog jag en serie bilder, då den blev fetare och fetare av mitt blod.

But the joke is on the mosquito - jag har aids. HAHAHAHA!

NEEEJ!

Jag var nyss på ICA och köpte en flintastek för grillning. I hemlighet hyste jag ett hopp om att nazistkassörskan skulle expediera mig, men jag såg till min totala besvikelse att hon inte satt i någon av kassorna. Suck… jag skulle alltså inte få se hennes sexigt åtstramade blonda hår.

Men när jag stod och köade dök hon plötsligt upp bredvid mig. Klädd i civilkläder. Hon pratade med en kille längre bak i kön, hämtade ett tuggummipaket och återvände till honom.

Jag gjorde en subtil titta-runt-lite-gest och såg henne stå och klänga på en snubbe. Aj fan. Pojkvän. “Varför är de bästa nazisterna alltid tagna?” undrade jag förtvivlat. Sedan såg jag att hennes kille såg ganska invandrad ut. Jag blev då tämligen sur och skrek åt henne: “Du är den sämsta nazist jag någonsin stött på!”

Sedan sprang jag gråtande ut ur butiken. Drömmen om att det skulle bli jag och nazisten tycks nu en gång för alla ha dött. Ack, varför måste alla drömmar vandra den vägen?

William Lane Craig

Läsare som är insatta i diskussionen kring huruvida Gud finns eller ej vet att denna debatt har blivit livligare än någonsin de senaste åren. Själv tror jag, som bekant, inte att han finns - en slutsats jag drog för femtioelfte gången för någon vecka sedan då jag, en oskyldig liten varelse, tappade min Nogger-glass i marken så att den blev oätlig.

Jag är alltså ateist, av anledningar ni säkerligen tröttnat på att höra vid det här laget.

När jag följt debatten har jag så gott som uteslutande läst böcker skrivna av folk som redan befinner sig på min sida. Detta hade jag nu tänkt balansera en aning.

Mannen till höger heter William Lane Craig. Han är teolog, författare och debattör. Han tillhör, som ni förstår, mitt "fiendeläger". Faktum är att han räknas som religionsförsvararnas frontfigur, deras tappre krigare på fronten. Han är analytisk filosof och ställer upp ett väldigt svårforcerat försvar.

Och det är just därför jag hade tänkt läsa hans bok Reasonable Faith. Förvisso smärtar det mig en aning att jag har beställt den och att lite av mina pengar därför hamnar i mina meningsmotståndares händer, men jag tror att jag får leva med det. (Jag passade samtidigt på att beställa The Portable Atheist, för att liksom balansera mitt balanseringsförsök.)

Jag ser faktiskt fram emot att läsa Reasonable Faith. Craig verkar vara en anständig människa, sensibel och lugn. Klartänkt och logisk. Inte en halvt efterbliven fjant som Shmuley Boteach eller vilsen stropp som Dinesh D'souza. (När jag lyssnar på dem i debatter blir jag mest irriterad över hur enfaldiga de verkar vara. Craig däremot fascinerar, stimulerar och tvingar en verkligen att tänka till.)

När jag börjat läsa boken kommer jag naturligtvis att dela med mig här i bloggen.

Speldag i Karlshamn

Folk är idioter

På Aftonbladet finns ett klipp (ni ser det ovan, och länken till Aftonbladet finns längst ned). Det föreställer någon slags slemmig organism som påstås ha filmats nere i en kloak i North Carolina.

Slemklumpen är faktiskt riktigt cool. Den är som tagen ur en sci-fi-film från 50-talet eller ett Star Trek-avsnitt. Jag har aldrig sett något liknande, och forskarvärlden tycks ganska förbryllad. Det som fascinerar mig är dock att vissa OMEDELBART antar att det rör sig om en utomjording. Ni minns kanske att samma sak hände när Montauk-monstret dök upp?

Att folk aldrig kan sansa sig. Så fort någonting sker som de inte förstår så hoppar de automatiskt till de mest absurda slutsatser. Hördes ett ljud i natten? Det var ett spöke. Ser vi ett djur vi aldrig sett förut? Utomjordingar. Vann du på lotto? Det var Gud som gjorde det. (Det senare påståendet tar sig Christopher Hitchens an i God is not Great. En författare – jag minns inte vem – hade undsluppit en avrättning och såg någon annan ledas dit istället. “There, but for the grace of God, go I,” hade han sagt, vilket - påpekar Hitchens - naturligtvis betyder att Gud såg till att någon annan dog istället. Så humant av honom. Gud är verkligen en hygglig prick.)

Utomjordingar kan mycket väl finnas. Jag tror faktiskt att de gör det (annars vore ju universum, som de säger i Contact, ett sjuhelvetes slöseri med plats). Men om ni tittar på klippet så… jag vet inte, ser den där slemklumpen ut som något som är kapabelt att styra ett superavancerat rymdskepp som kan färdas i ljusets mångdubbla hastighet? Jag har mina tvivel, kära läsare.

Jag har mina tvivel.

Länk: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5474119.ab

Idag: Karlshamn

Idag bär det av till Karlshamn för min del. Där bor Päran, som anordnat en liten spelsammankomst. Även Lazzo och The Rob kommer att närvara.

Vi blir alltså fyra personer. Av någon anledning har det på sistone visat sig vara smått omöjligt att begränsa spelgrupper till endast fyra spelare, och vi har därför inte kunnat spela några sådana spel.

Men idag blir vi alltså fyra spelare, och fyramannaspel skall spelas. Päran har några stycken vi skall prova, och jag släpar med mig Race for the Galaxy och Dominion. Lazzo har skaffat Agricola, vilket verkar väldigt ballt.

Spike kommer inte att närvara, och vi är alla glada för Lazzos skull. Han brukar ha ett sånt slit med att släpa med sig blöjor och mediciner (det blir ju hans ansvar eftersom han är storebror), men nu kan han alltså bara slappna av. Vem som tar hand om Det istället vet jag inte, men kan säga så mycket som att Lazzo verkligen har förtjänat en paus.

PS! Bilden ovan dyker upp om man googlar Karlshamn. Någon extremt slående regional anknytning ser jag inte.

Björn skrattstrejkar

Vet ni vad jag har tröttnat på? Att jag artighetsskrattar när andra skämtar, men att de inte gör detsamma för mig.

“Det kanske beror på att dina skämt inte alltid är roliga?” småmumlar säkerligen någon inavlad halvidiot vid detta laget. Tillåt mig ge ett kort och ett långt svar. Det korta: HUMBUG! Det långa: mina vitsigheter är alltid sjukt roliga. Dock är de stundtals så finurliga att folk inte fattar dem, och DET är i så fall anledningen till att de inte heller skrattar. Detta är tyvärr ingen giltig ursäkt – folk som känner mig vet att jag alltid skämtar, och därför borde de alltid skratta när jag sagt något. Av ren artighet.

Hursomhelst. Jag har bestämt mig för att inte artighetsskratta något mer. Inte åt någon. Överhuvudtaget. Från och med nu skall jag alltså endast skratta när jag verkligen tycker något är roligt, och inte när någon klämmer ur sig en ynklig rolighet som jag egentligen inte tycker är det minsta kul. Inga fler diplomatiska skratt från min sida alltså. Så får vi se hur kul andra tycker det är.

Detta kommer att bli både knepigt och skönt. Knepigt eftersom mitt diplomatiska artighetsskratt är ganska invant vid det här laget. Det faller på plats – nästan som av en grammatisk nödvändighet. Knepigt även eftersom jag vet att vissa kommer känna sig obekväma av att jag inte längre skrattar åt vissa idiotier de brukar ha för sig. Jag har blott en enda sak att säga dem: SYND!

Varför skall det bli skönt då? Tja, av delvis samma anledningar. Det skall till exempel bli skönt att inte längre uppmuntra de där idiotierna. (Kanske har detta den åtråvärda effekten att jag slipper höra vissa kassa skämt framöver – som de min farsa alltid drar? Guuud vad najs det vore.) Jag kommer förhoppningsvis även att känna mig mindre oärlig. Och inte som en småborgerlig trevlighetshora som spelar och låtsas sig genom livet: “Bara alla har trevligt så finns inga problem!”

Sedan räknar jag faktiskt med att detta även kommer att bli befriande rent fysiskt. Ja, ni läste rätt. Mitt ansikte kommer inte att ansträngas lika mycket i framtiden; jag räknar kallt med att mina ansiktsmuskler kommer få 50% procent mindre motion framöver.

Låter detta psykopatiskt? Asocialt? Otrevligt? Kanske är det så. Men jag bryr mig inte. För det känns ärligt. Och resten skiter jag i.

Aah, jag känner hur jag är på väg att trampa upp en ny, underbar stig. Må den föra mig vart den vill så länge mina steg är sanna! Björnen har skrattat sitt sista artighetsskratt.

Fjärde och femte juli

När jag inte ligger vaken på mitt jobb och hatar allt och alla så händer det ibland att jag plockar fram min kamera och knäpper några bilder. Nedan ser ni en uppsättning sådana som togs igår och idag. (Om ni vill se större varianter av dem så kan ni klicka på bilderna. Och om ni vill se ÄNNU större varianter av dem så får ni kontakta mig på dysterkvisten@gmail.com så skickar jag dem.)

Skit

I natt hade jag sovande jour på sommarjobbet. Gissa hur mycket jag sov? Sammanlagt noll sekunder. Anledningarna tänker jag inte gå in på, men vi kan väl säga som så att det har gjort att jag är på ett fullkomligt genomuselt humör. Och humöret blev naturligtvis inte bättre av att jag fick cykla hem i värsta spöregnet.

Nej, kära läsare, hur mycket jag än vill ha ett jobb så vill jag inte ha detta jobbet. Jag har pluggat för länge och för mycket för att hålla på med sån här skit.

Work, work, work

Nu skall jag snart bege mig till ett 22-timmarsarbetspass. Med mig har jag tidningarna Bang och Foto (den som Frank gav mig en prenumeration på), vilka jag tänker läsa med stor behållning i kväll.

I morgon skall ni få reda på varför jag inte tycker om flashbacks och slow motion i filmer. So stay tuned.

Att skriva (Stephen King, 2001)

I Att skriva tar sig Stephen King an det ämne han livnärt sig på – författande. Han berättar om sitt liv, hur han började skriva, vad han lärt sig om sitt yrke och hur han anser att man bör närma sig det.

Jag kan erkänna att jag närmade mig boken med stor skepsis. King är – i min ringa mening – en man med två begåvningar: han är duktig på att bygga upp stämning, och på en slags mikronivå fungerar hans texter väldigt väl (med vilket jag menar att jag beundrar hans språk i all dess opretentiösa klarhet). Samtidigt är han dock en författare som inte är helt oproblematisk: hans karaktärer är oftast andefattiga figurer, han kan inte skriva vettiga slut och många av hans romanidéer är rakt upp och ner dåliga (The Mangler, anyone?). Vidare verkar han ha SJUKT STORA problem med att begränsa sig.

Trots detta tyckte jag om Att skriva. Till skillnad från många andra böcker jag läst om dramaturgi så utgår King från att berättandet skall vara roligt. Han är inte en sträng McKee-figur. Han menar snarare på att man skall brinna för skrivandet, och om bara den där lilla elden finns där så behöver man faktiskt inte alltid så värst mycket mer.

Men om King bara skrivit att man skall brinna för det man gör så hade Att skriva naturligtvis varit värdelös. Därför ger han oss en fin inblick i den verktygslåda han själv använder: Hur skall man använda språket i romanen? Varför är adverb ett sabla otyg? Hur skall man sköta replikanföring? Hur bör redigeringsprocessen gå till? (Jag håller dock inte riktigt med om hans åsikter om passiva verb – de har en större plats i skrivandet än han erkänner, den lille klåparen.)

I slutändan måste jag säga att jag uppskattade denna bok oerhört. Inte bara för att King skrivit den väldigt väl, utan även eftersom den fungerar som en motpol mot alla de stränga krav de flesta andra författare i ämnet svänger sig med. (Jag säger inte att de andra har rätt eller fel – men de kan tamejtusan vara sjukt odynamiska ibland.)

Circle of Death

Sorgset/bittert inlägg.

Mitt Xbox 360 har dött. Det hände för ungefär en vecka sedan. De röda lamporna kring på-knappen började blinka, och min låda har sedan dess varit omöjlig att få igång.

Jag kollade runt lite på Xboxs hemsida och fann några lösningsförslag. Inga fungerade. Enda återstående lösningen verkar vara att skicka tillbaka lådan till Microsoft för reparation.

Tyvärr har min garanti gått ut (maskinen var begagnad när jag köpte den och garantin låg därför på blott ett år). Reparationskostnaden ligger på 87 euro. Och det, kära läsare, är jag inte redo att betala. Det är för mycket pengar.

Så framtiden för mig och mitt Xbox-spelande är alltså osäker, vilket jag tycker är för jävligt. Jag har haft mycket roligt med mitt Xbox 360; det har varit en av få saker jag kunnat slappna av med när jag varit lite deprimerad. (Dessutom havererade lådan dagen efter att jag förnyat min Live-prenumeration, så där försvann 2-300 spänn i onödan.)

Vidare har jag surat till på alla som sagt att “sånt slipper vi PS3-användare”. Tack för att ni gnider in det. Om ni hamnar i rullstol en dag så skall jag dansa runt framför er och sjunga “Det är så härligt att ha fungerande ben!” - en låt jag tänker komponera bara för er skull. Ni är förresten lika härliga som alla som skryter inför oss arbetslösa med hur mycket pengar de tjänar. (Dock är jag lite tacksam för att folk beter sig som de gör – när jag så småningom lyckats stryka alla från min mentala lista över “true friends” så finns inte längre någonting som hindrar mig från att ta livet av mig/bli terrorist.)

Enda positiva är att jag nu kan ägna mig mer åt att läsa. Det är något, i alla fall.

I kväll torterade jag en människa

Tidigare i kväll lånade jag min fars bil för att ta mig till Willy's.

När jag körde på en 50-väg dök en bil upp bakom mig. Den körde betydligt snabbare än tillåtet.

Vägen i fråga är kurvig och full av backar. Alla bilförare med självbevarelsedrift undviker således att göra omkörningar på den. I backspegeln såg jag också mycket riktigt hur bilen bakom mig saktade in.

Jag såg nu också att bilen kördes av en man, och jag noterade att han slog våldsamt mot ratten med sina händer när han stannade in. Min gissning var att han var stressad (det var ju fredag kväll) och att jag blockerade hans framfart i högerfilen medans hans dödsrädsla tvingade honom att avstå från vänsterfilen.

För att visa mig att han är stressad lägger han sig fyra meter bakom mig. Fyra meter. Alldeles för nära. Och jag HATAR att ha bilar så nära inpå.

Och därför fattade jag naturligtvis ett moget beslut: jag skulle inte köra en endaste liten kilometer snabbare än 50 km/h. Jag lutade mig tillbaka, sträckte ut vänsterarmen lite nonchalant genom rutan... och njöt av att se honom svettas i backspegeln.*

Vägen passerar så småningom ett dagis. Och i några hundra meter är det då 30 km/h som gäller mellan 08 och 17. Klockan var ungefär 16.45. En kvart kvar alltså. En ynka liten kvart.

"Men lagen är lagen!" sade jag högt (sant) och jag saktade ner till den angivna hastigheten. I backspegeln såg jag hur mannen i princip slet sitt hår (sant igen). Han viftade hejvilt med armarna och såg helt förtvivlad ut: ännu saktare?! Barnen har gått hem, du kan köra i femtio, ungjävel! FÖR HELVETE!

Jag log. Den patetiska lilla insekten i bilen bakom mig var helt utelämnad åt mitt ondsinta godtycke. Jag tänkte låta honom sprattla ytterligare en aning innan jag släppte taget.

När 30-sträckan tog slut blev det tyvärr dags för mig att svänga in på en annan väg. Det roliga skulle ta slut. I mitt hjärta bad jag en bön - och såg att den omedelbart infriades: mannen blinkade att han skulle köra in på samma väg som jag! Det, kära läsare, är utropsteckensvärdigt!

Därför blev jag naturligtvis extra samvetsgrann vid korsningen. Jag är stannade plikttroget vid företrädesskylten. Jag lät en mängd bilar köra förbi. Visst, jag hade kunnat köra snabbt och göra så att jag och herrn bakom mig hamnade på vägen på nolltid - men varför ha bråttom? Man skall inte stressa i trafiken. Jag satt ju dessutom så skönt: radion spelade "Winds of Change" och jag hade vinden i håret. Underbart!

Vad som hände i bilen där bak vet jag inte, men jag tyckte mig nästan kunna känna mannens blodtryck ända till förarsätet där jag satt.

Till slut körde jag ut. Mannen fick en chans att köra om. När han passerade mig såg jag hur han - illröd och med uppspärrade ögon - tittade mot mig och formade (förmodligen väldigt omogna) ord med munnen. Jag log än en gång.

Och jag ler ännu. Denna man kan ha kört ihjäl sig blott någon minut senare. Eller så har han fått en hjärtattack nu senare under kvällen. Eller så lyckades han inte komma hem i tid och rädda sin fru. Vem vet? Vi kan bara spekulera. Och njuta.

*Jag undvek att skriva "där bak". Snyggt att jag INTE gick ner mig i det lilla träsket av dubbeltydighet, eller hur?

Tredje juli i bilder

Finurlig funktion, den ni ser ovan. Jag lägger upp bilder på Photobucket… och därifrån skickar jag dem sedan till bloggen. Lätt och enkelt.

Hur jag tycker saker smakar - enligt andra

För vissa smakar Coca Cola och Pepsi likadant. Och med "likadant" menar jag inte att de anser att båda smakar kola (om det nu är vad den smaken borde kallas), utan att de helt enkelt inte skulle kunna säga vilket de drack om de bara serverades ett glas utan att få reda på vilket som fanns upphällt i det.

Själv har jag begåvats med fungerande smaklökar och skulle känna skillnad i hundra fall av hundra. Och jag skulle förresten välja Coca Cola nästan lika ofta, även om jag sällan dricker läsk nuförtiden.

Dock bryr jag mig inte nämnvärt. Tycker folk Pepsi och Coca Cola smakar likadant? Väljer de Pepsi framför Cola? Fine by me. Sådant arkiveras under "Andra Människors idiotier som inte har ett skit med mig att göra", en kategori jag inte tänker förlora ett ögonblicks sömn över.

Dock stör jag mig på att de vägrar acceptera att JAG märker skillnad. "Det är samma blask i båda, fattar du väl?" säger de. Om jag då förklarar då att jag känner en markant smakskillnad säger de att jag bara inbillar mig. Om jag sedan går steget längre och säger att jag till och med föredrar en av dem så gapskrattar de och tycker jag är dum i huvudet.

Samma sak med mineralvatten. "Det är ju bara kranvatten i de där flaskorna, fattar du väl?" säger de. Kanske det, säger jag, men då har de gjort något med vattnet, för jag märker även här en markant smakskillnad: mineralvatten smakar renare och tycks ha en lite lenare konstinstens. Det är helt enkelt godare. Även detta framkallar deras förmätna skratt och får dem att skaka på sina obegåvade huvuden.

Men jag är inte överraskad. Andra Människor är irriterande till sin natur (det är vad som gör dem till Andra Människor), och att de inte bara lägger sig i vad jag äter och dricker utan även hur jag tycker det smakar är i princip det yttersta beviset för att de borde ställas upp mot en vägg och arkibuseras, så att framtida generationer inte behöver förpestas av deras dåliga gener.

Fast det vore naturligtvis roligast att dränka dem. Några sekunder med huvudet i ett bad Pepsi och några i ett bad Coca Cola. För att liksom ge dem en sista chans att verkligen känna efter. Inte för att det inte fortfarande skulle vara för sent, men likväl.

Rösta!

Jag hittade en sida där man kan vinna en Nikon D5000. Man måste lägga upp en bild och sedan få folk att tycka om - och rösta på - den. Om ni vill vara liiite schyrra så kan ni få rösta på min. Gå bara hit och klicka på det lilla krysset.

Tack på förhand, om ni nu gör det!

Soldyrkare är en samling helvetes as

Luften står helt stilla och det är kvavt. Jag kan inte gå ut, orkar knappt röra mig och finner det omöjligt att somna.

Livet i denna värme är outhärdligt.

Nästan värre än väderfenomenet i fråga är dock de som tycker man är “gnällig” om man uttrycker sitt ogillande. Jag upplever alltså att jag håller på att kremeras… och de tycker jag är “gnällig”?

Vilka helvetes as.

Låt mig belysa en liten sak: det är aldrig befogat att gnälla över mitt gnällande. Jag är världens främsta gnällexpert. Mitt gnäll är välriktat, hysteriskt roligt och oändligt fascinerande. Jag är gnällandets Beethoven. Dess Shakespeare. Mina meningsmotståndare – vars solälskande reptil- och ökenråtts-DNA jag inte delar – är en samling whiney fucks de också, men de är oftast sjukt fantasilösa i sin kritik av omvärlden, och blir på så sätt nästan lika outhärdliga som den värme de så hett suktar efter.

Ja, jag gnäller. Men jag är inte tråkig. Och däri ligger den största skillnaden mellan mig och dem.

En annan stor skillnad (om än inte lika stor) är en som man kan se med blotta ögat. De flesta av soldyrkarna tycks tro att de är sexiga och snygga, när ens den hastigaste blick konstaterar motsatsen: de ser oftast ut att vara en 10-15 år äldre än de egentligen är. Det eviga solandet – så gott som alltid i kombination med rökning – har gjort deras hy rynkig, matt och askgrå. Visst är det skitkul att deras försök att bli attraktiva har direkt motsatt effekt? (Vilket naturligtvis är extra roligt när de råkat bränna sig och ser ut som kräftor. Aaah, karma…)

Den enda seger soldyrkarna får över mig är att jag hatar denna värme. Att jag lider av den. För det gör jag verkligen. I övrigt är de så patetiska att jag sannerligen hoppas de ramlar ner i en jättelik stekpanna och där rostas till döds. Då dör de förmodligen lyckliga, vilket är bra för dem (och för mig - dock av en helt annan anledning).

Katarsis

Mr. O och jag bjöds i kväll hem till TheDan och TheEl för korvgrillning. Det låter säkert mysigt, men kvällen slutade med att vi alla satt och vädrade vår bitterhet. Vi tog verkligen ett stort, spektakulärt språng ut i gnällighetens stora hav.

Ni förstår, vi är en samling (tämligen) utbildade typer som i skrivande stund inte känner att våra ansträngningar varit värda den lön (om någon) vi fått för dem. Vi försökte faktiskt åstadkomma någonting, men vad fick vi för det? Finanskrisen, en lågkonjunktur och arbetslöshet. (Till de ansvariga: tack så mycket. Tack så hemskt mycket.)

Det var mycket skönt att få gnälla av sig. Att får höra begåvade människor säga att livet för tillfället är skit. Att få medhåll när man säger att hur mycket man än kämpar, så är det faktiskt inte värt det i slutändan. Den enda lilla tröst jag finner i min situation är att jag inte är ensam. Det låter kanske en smula psykopatiskt – men jag är evinnerligt tacksam att många av mina vänner är lika eländiga som jag. Solidaritet i misären.

Känslan av katarsis löser naturligtvis ingenting, men den har ändå en renande, återupplivande verkan. Det är inte mycket, men det var vad jag behövde i kväll.

Eat shit

I eftermiddags när jag rengjorde poolen på jobbet (och här gör vi en dramatisk paus för att coolheten i detta skall sjunka in) såg jag en nyckelpiga plaska runt i det klorhaltiga vattnet. Kring den låg en mängd små ölburkar och guppade i vågorna. Jag insåg att jag hade med en sjöfyllerist att göra.

Min första instinkt var att dränka den. Bara för att ha dödat något idag också. Men jag insåg då att om jag lät den leva så skulle jag kunna ta lite coola bilder på den. Jag håvade alltså upp insekten i fråga - som omedelbart började krypa runt över min hand - och sträckte mig efter min kamera för att dokumentera det som hände.

Och vi är nog alla tacksamma att jag hade kameran till hands.

Här har vi då första bilden. Jag och nyckelpigan kommer väl överens. Vi planerar vid det här laget att åka på semester tillsammans.

Nyckelpigan springer runt lite. Den verkar anstränga sig och darrar lite. Något gult börjar formas i dess bak.

Det är dags att konstatera faktum: nyckelpigan har bajsat på mig. Den stirrar trotsigt mot kameran.

Nyckelpigan får nu dåligt samvete och bestämmer sig för att jag inte skall behöva lida av dess dåliga uppfostran. Därför slukar den sitt bajs. Dess sämre natur gör sig dock påmind, och den bajsar ännu en gång. (Ja, samtidigt som den äter sitt eget bajs så bajsar den – jag hittar inte på detta.)

Den vänder sig om. Den är nu klar med det gamla bajset, och går därför snyftande mot det nytillkomna. “Jag ger mig inte!” tycks den skrika.

Den stelnar dock till innan den når bajset. “Jag vet inte om jag orkar mer,” säger den. Skolmatsalsvärdinnan i mig vaknar då till liv, och jag säger: “Du får äta upp allt du tagit fram.”

Under denna andra portion fäller den plötsligt ut sina vingar. När den mumsat i sig allt flyger den iväg.

Avslutningsvis: nyckelpigor är fascinerande små djur. De verkar vara ett helt eget kretslopp, som förser sig själva med föda. Evighetsmaskiner är vad de är.

Triumphant defeat

Ja, kära läsare, så var man då här igen. Tillbaka i bloggosfären.

Slutade inte jag blogga? Jo. Jag var fast besluten att nu fick det minsann vara nog. Jag lovar, det var inte något slags plojgrej; min avsikt var att sluta blogga. Ni förstod säkerligen att jag inte skulle kunna vara bloggkysk, men jag hoppas ni tror mig när jag skriver att jag verkligen, verkligen, verkligen menade hålla mig borta.

Problemet var följande: även om jag slutade blogga så slutade jordklotet inte att rotera. Otäckt, men sant. Jag hade alltid förställt mig att när jag kastade in handduken så Gud skulle dyka upp och säga att "det där känns som en rimlig tidpunkt att lägga ner det här universumet". Sedan skulle apokalypsens fyra ryttare storma fram över jordklotet och... ja, ni vet, allt det där andra.

Men det hände inte. (Gasp!)

Och min hjärna fortsatte vara precis sådan som den alltid varit – den fortsatte hitta på suspekta teorier och göra ondsinta observationer. Överallt hittade den saker att irritera sig på och Andra Människor att bespotta och håna. Och allt det där kände jag att jag ville ventilera på något sätt.

Så det var väl kanske inte så mycket själva bloggandet jag saknade som att… tja, att ha något sätt att göra min avsky offentlig. Och var är det bästa stället att göra det? Bloggosfären, naturligtvis. (Och ja - det är ett stort, fett jävla naturligtvis... såvida man inte är självmordsbombare och har andra alternativ att välja mellan.)

Men nej, tänkte jag. Jag hade sagt att jag inte skulle blogga mer nu, och då fick det tamejfan vara nog.

Och det hade kanske också varit nog om inte folk börjat höra av sig. Via mejl, kommentarer, sms, telefonsamtal och ett par face-to-face-konfrontationer har jag informerats om att jag skall "sluta tramsa mig och sätta igång igen."

Det har varit ganska härligt att få höra det. Egot njuter av sånt. (Jag kan varmt rekommendera att känna sig saknad – det är hur kul som helst.)

Mindre smickrande, men likväl smickrande, har det varit att få höra folks åsikter om hur pass mycket karaktär jag har. Ingen alls, tydligen. De flesta har nämligen framfört någon variant av ”Du vet precis lika väl som jag att du snart kommer börja igen, så acceptera ditt nederlag och gå vidare.”

Så var hamnar vi då? Jo, eftersom både jag och andra saknat mitt skitsnack, så hade jag tänkt kompromisa fram en liten lösning: jag startar en ny blogg, men har som mål att blogga lite mindre. Och jag kommer främst att koncentrera mig på att skriva de inlägg jag saknat att skriva - dvs. de gnälliga.

Men det får bli en annan dag. Nu skall jag nämligen dra iväg till jobbet och ha ett 23,5-timmarspass. (Ja, ni läste rätt. Jag börjar klockan 15 idag och slutar 14.30 i morgon.)

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag känner mig som Cher. Och med det menar jag inte "maskulin och lite otäck", utan snarare att jag känner mig som hon borde känna sig: skamsen. Man kan bara ha så och så många avskedskonserter innan folk verkligen vill att man skall dra åt helvete och aldrig yttra ett ord till.

Så vi får se när jag ger mitt nästa högst tillfälliga farväl. Tills dess är det alltså här på blogger ni finner mig.

/Björn