Katarsis

Mr. O och jag bjöds i kväll hem till TheDan och TheEl för korvgrillning. Det låter säkert mysigt, men kvällen slutade med att vi alla satt och vädrade vår bitterhet. Vi tog verkligen ett stort, spektakulärt språng ut i gnällighetens stora hav.

Ni förstår, vi är en samling (tämligen) utbildade typer som i skrivande stund inte känner att våra ansträngningar varit värda den lön (om någon) vi fått för dem. Vi försökte faktiskt åstadkomma någonting, men vad fick vi för det? Finanskrisen, en lågkonjunktur och arbetslöshet. (Till de ansvariga: tack så mycket. Tack så hemskt mycket.)

Det var mycket skönt att få gnälla av sig. Att får höra begåvade människor säga att livet för tillfället är skit. Att få medhåll när man säger att hur mycket man än kämpar, så är det faktiskt inte värt det i slutändan. Den enda lilla tröst jag finner i min situation är att jag inte är ensam. Det låter kanske en smula psykopatiskt – men jag är evinnerligt tacksam att många av mina vänner är lika eländiga som jag. Solidaritet i misären.

Känslan av katarsis löser naturligtvis ingenting, men den har ändå en renande, återupplivande verkan. Det är inte mycket, men det var vad jag behövde i kväll.