Björn blir SARUMAN!

Min hals är kass. Kaputt.

Detta började så sakteliga uppdagas när jag arbetade igår, och slog ut i full blom när jag vaknade i morse. Sedan dess har jag hoppats att det skulle repa sig i tid till den vagt planerade speldagen i morgon, men det har alltså inte verkat ske, och jag har därför avbokat hela grejen. Mycket trist, men det är väl bäst både för min och andras skull om jag inte är ute och hostar på dem.

Hursomhelst. Sommarsjukdomar är de värsta, och därför tänker jag försöka kväva denna i sin linda. Jag undersökte medicinskåpet, och där - bredvid min flaska progesteron - låg en rulle Zyx (3mg, citron) sedan förra gången jag var kass i halsen. Dessa har jag börjat knapra på.

Zyx-tabletter får man ta högst tre av om dagen. Jag har redan tagit två idag, och kommer säkerligen att ta minst två till. Så är det när man lever on the edge! DANGER, BABY! DANGER!

Nåja. Mina förkylningar för dock alltid med sig en sak som är positiv: min annars så lena och sexiga röst blir mycket djupare. Ja, ni läste rätt! Min röst, som vid ett tillfälle beskrevs som "i total avsaknad av utmärkande drag", blir plötsligt lite Sarumansk. Det är inte illa, kära läsare.

Min djupa röst medför tyvärr att jag börjar prata mer än vanligt. Detta motverkar naturligtvis hela läkandeprocessen - när man är kass i halsen skall man ju vara TYST - men jag bryr mig inte. Plötsligt låter jag ju domderande, nästan lite Christopher Hitchensk, och det vill jag naturligtvis utnyttja till fullo. Därför springer jag runt och säger saker som "they must be found, at all costs!" och "it is our enemy... he's here!"

Aah, vad jag älskar att jag aldrig kommer att växa upp ordentligt.