Eat shit

I eftermiddags när jag rengjorde poolen på jobbet (och här gör vi en dramatisk paus för att coolheten i detta skall sjunka in) såg jag en nyckelpiga plaska runt i det klorhaltiga vattnet. Kring den låg en mängd små ölburkar och guppade i vågorna. Jag insåg att jag hade med en sjöfyllerist att göra.

Min första instinkt var att dränka den. Bara för att ha dödat något idag också. Men jag insåg då att om jag lät den leva så skulle jag kunna ta lite coola bilder på den. Jag håvade alltså upp insekten i fråga - som omedelbart började krypa runt över min hand - och sträckte mig efter min kamera för att dokumentera det som hände.

Och vi är nog alla tacksamma att jag hade kameran till hands.

Här har vi då första bilden. Jag och nyckelpigan kommer väl överens. Vi planerar vid det här laget att åka på semester tillsammans.

Nyckelpigan springer runt lite. Den verkar anstränga sig och darrar lite. Något gult börjar formas i dess bak.

Det är dags att konstatera faktum: nyckelpigan har bajsat på mig. Den stirrar trotsigt mot kameran.

Nyckelpigan får nu dåligt samvete och bestämmer sig för att jag inte skall behöva lida av dess dåliga uppfostran. Därför slukar den sitt bajs. Dess sämre natur gör sig dock påmind, och den bajsar ännu en gång. (Ja, samtidigt som den äter sitt eget bajs så bajsar den – jag hittar inte på detta.)

Den vänder sig om. Den är nu klar med det gamla bajset, och går därför snyftande mot det nytillkomna. “Jag ger mig inte!” tycks den skrika.

Den stelnar dock till innan den når bajset. “Jag vet inte om jag orkar mer,” säger den. Skolmatsalsvärdinnan i mig vaknar då till liv, och jag säger: “Du får äta upp allt du tagit fram.”

Under denna andra portion fäller den plötsligt ut sina vingar. När den mumsat i sig allt flyger den iväg.

Avslutningsvis: nyckelpigor är fascinerande små djur. De verkar vara ett helt eget kretslopp, som förser sig själva med föda. Evighetsmaskiner är vad de är.