Triumphant defeat

Ja, kära läsare, så var man då här igen. Tillbaka i bloggosfären.

Slutade inte jag blogga? Jo. Jag var fast besluten att nu fick det minsann vara nog. Jag lovar, det var inte något slags plojgrej; min avsikt var att sluta blogga. Ni förstod säkerligen att jag inte skulle kunna vara bloggkysk, men jag hoppas ni tror mig när jag skriver att jag verkligen, verkligen, verkligen menade hålla mig borta.

Problemet var följande: även om jag slutade blogga så slutade jordklotet inte att rotera. Otäckt, men sant. Jag hade alltid förställt mig att när jag kastade in handduken så Gud skulle dyka upp och säga att "det där känns som en rimlig tidpunkt att lägga ner det här universumet". Sedan skulle apokalypsens fyra ryttare storma fram över jordklotet och... ja, ni vet, allt det där andra.

Men det hände inte. (Gasp!)

Och min hjärna fortsatte vara precis sådan som den alltid varit – den fortsatte hitta på suspekta teorier och göra ondsinta observationer. Överallt hittade den saker att irritera sig på och Andra Människor att bespotta och håna. Och allt det där kände jag att jag ville ventilera på något sätt.

Så det var väl kanske inte så mycket själva bloggandet jag saknade som att… tja, att ha något sätt att göra min avsky offentlig. Och var är det bästa stället att göra det? Bloggosfären, naturligtvis. (Och ja - det är ett stort, fett jävla naturligtvis... såvida man inte är självmordsbombare och har andra alternativ att välja mellan.)

Men nej, tänkte jag. Jag hade sagt att jag inte skulle blogga mer nu, och då fick det tamejfan vara nog.

Och det hade kanske också varit nog om inte folk börjat höra av sig. Via mejl, kommentarer, sms, telefonsamtal och ett par face-to-face-konfrontationer har jag informerats om att jag skall "sluta tramsa mig och sätta igång igen."

Det har varit ganska härligt att få höra det. Egot njuter av sånt. (Jag kan varmt rekommendera att känna sig saknad – det är hur kul som helst.)

Mindre smickrande, men likväl smickrande, har det varit att få höra folks åsikter om hur pass mycket karaktär jag har. Ingen alls, tydligen. De flesta har nämligen framfört någon variant av ”Du vet precis lika väl som jag att du snart kommer börja igen, så acceptera ditt nederlag och gå vidare.”

Så var hamnar vi då? Jo, eftersom både jag och andra saknat mitt skitsnack, så hade jag tänkt kompromisa fram en liten lösning: jag startar en ny blogg, men har som mål att blogga lite mindre. Och jag kommer främst att koncentrera mig på att skriva de inlägg jag saknat att skriva - dvs. de gnälliga.

Men det får bli en annan dag. Nu skall jag nämligen dra iväg till jobbet och ha ett 23,5-timmarspass. (Ja, ni läste rätt. Jag börjar klockan 15 idag och slutar 14.30 i morgon.)

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag känner mig som Cher. Och med det menar jag inte "maskulin och lite otäck", utan snarare att jag känner mig som hon borde känna sig: skamsen. Man kan bara ha så och så många avskedskonserter innan folk verkligen vill att man skall dra åt helvete och aldrig yttra ett ord till.

Så vi får se när jag ger mitt nästa högst tillfälliga farväl. Tills dess är det alltså här på blogger ni finner mig.

/Björn